Tri4Help

På väg till simstarten träffar vi Läderloppskompisen, Patrik "Patte" "Läderlappen" Olsson med dotter Julia och Ubbe. Det får mig att tända till lite extra att dom kommer för att heja på oss IFK Sala-deltagare. 

 

Totaltid:      06:00:29

Sim:              00:27:42

T1                 00:02:59

Bike              03:13:56

T2                  00:01:52 

Löp:               02:14:01

Placering i grupp:   18

Placering totalt      124

Placering Män:      116

 

 

Väl inne i simfållan slussas vi ner mot det kalla vattnet. 14,9grader under dånande domedagsmusik. Vattentemperaturen innebär till min glädje att simningen kortats till 1500m. Spänningen och lite vanlig tävlings ångest spriders sig i kroppen. Jag känner mig laddad men jäkligt orolig att allt bara ska ta slut.  Men jäklar va kallt det är att hoppa i. För en stund försvinner tankarna på magproblem och handlar istället om ren överlevnad känns det som. Jag rör mig utåt mot simstarten som ligger några meter ut i det klara och friska Vättern-vattnet. Med silikonpluggar och dubbla simmössor så hör jag knappt starten. Jag ser bara att alla runt mig börjar simma. Äntligen var det igång. 

 

Kommer in bra i simningen. Det iskalla vattnet känns efter en kort stund riktigt behagligt och det klara vattnet förhöjer upplevelsen. Efter 750m sim är det dags för vändning tillbaka mot uppgången. Jag har tagit det ganska lugnt och försökt hitta fötter att ligga bakom. Magen håller än så länge, men det går lite upp och ner i orken. Kroppen jobbar för fullt med att komma igång fortfarande. Bara hoppas att den gör det. Känns dock bra. Mot sluten av simningen känner jag av minsta lilla våg och känner mig lite lätt illamående. Sjösjuk. Det har hänt förut så det är nödvändigtvis inget som har med nattens aktiviteter att göra. Jag avslutar simningen som jag började, lugnt och stabilt och som vanligt bröt jag inga hastighetsbegränsningar. 

 

Upp ur vattnet tar jag det som vanligt lugnt  första metrarna. Knäpper upp dräkten, tar av klockan på armen. Drar av dräkt på överkroppen, sätter tillbaka klockan joggandes mot krokarna med växlingspåsarna. Innan påsarna tar jag dock av dräkten, simmössorna och glasögonen. Kniper min blåa Bike-påse och joggar till omklädningstältet. Det blir en virrig växling känns det som. Tidsmässigt är den däremot inte så tokig. Jag drar på hjälm, strumpor, racebelt och skor. Slänger därefter påsen med alla simprylarna i på avsedd plats. Springer sen mot cykeln samtidigt som jag trycker, ja trycker, i mig en Gainomax. Jag hör massa hejarop som  såklart får en att tagga till. Speciellt när jag ser Josse och Barnen. 

 

12mil cykel väntar. Cykel är ju den gren jag investerat mycket tid och energi (för att inte tala om pengar) i under senare tid. Både planerat men även som resultat av min bicepsskada. Skyhöga förväntningar mao. Håller kroppen ska det gå undan. 

 

Första delen av cyklingen är att trixa sig ut ur stan, över den öppningsbara bron och uppför en skaplig backe. Jag har en alldeles för hög växel i för den starten och trycker på mina splitternya Shimano Di2 Dura Ace växlar. Det händer ingenting. Jag gör nått fel tänker jag och fortsätter trampa tungt samtidigt som jag försöker växla. Backen blir brantare och växlarna fortsätter strejka.  Ingenting händer. VÄXELJÄVLARNA ÄR TOTALT DÖDA. Det här är inte sant!!!!!!!. SERIÖST ALLTSÅ!!?? Dom funkade dagen innan när jag checkade in cykeln. Ja, ja, vad göra?? Det är bara att ställa sig upp i backen och trampa in lite mjölksyra i benen efter 1km. Sköööönt! Jag som gillar syra! Bara 119km kvar. Positivt tänkande är inte alltid lätt. 

 

Tur i oturen har jag högsta drevet i och mellankransen bak. Jag konstaterar att jag kan ta mig runt ändå. Väl uppe på toppen så blir det lite medvind och ganska platt. Jag cyklar i 42km/tim med 130 varv per minut. Jag studsar i sadeln så jag nästan ramlar av samtidigt som folk i behaglig takt swishar förbi mig och försvinner. 

 

Ja ja, det är bara att köra på. Känner mig inte stark men heller inte svag. Helt ok efter omständigheterna faktiskt. Spyr dock upp frukostmackan efter att jag druckit lite. Men känner mig säkrare och säkrare på att jag borde kunna ta mig imål på mitt första VM. Den känslan stärker en. Det är kul med Triathlon. 

 

Cyklingen fortsätter och jag passerar tidigt Peter Fange som fortfarande ser sliten ut. Kanske ännu mer nu än tidigare. Vi påminner varandra om att det är VM och att målet är målet!!!! Det får ta den tid som krävs. 

 

Cyklingen fortsätter och jag fortsätter att växla utan att det händer nått. Eftersom det är varvbana så möts vi och jag kan klocka Stefan och Mirre och helt enkelt bara konstatera att jag inte lyckas köra lika fort som dom. Tappar dock inte lika mycket på Mirre som jag gör på cykelfenomentet Stefan. 

 

Det är bara å nöta på. Jag är riktigt noga med att tvinga i mig bars, vätska för att mot slutet övergå i endast gel. Inte gott men nödvändigt om jag ska överleva. 

 

Jag tröttnar mer än jag borde en normal dag men ändå ganska nöjd. Hör Sala supporterklubben vid varvning som sparkar en ut på nya varv. 

 

Cyklingen går mot sitt slut och äntligen dags att börja springa. Nu är det inget tekniskt som kan gå fel iaf. Upp till mitt huvud och kropp bara. 

 

T2 löper på bra. Mer strukturerad än T1. Struntar i den sedvanliga gainomaxen, som får ligga kvar i påsen, då magen kniper lite. Inte outhärdligt, men tydliga känningar. 

 

Den inledande löpningen är helt fantastisk. Den går längs strandpromenaden och det är packat med folk som skriker och hejar. Efter ett tag ser och hör jag barnen och Josse som lyfter fram mig ytterligare. Det blir en konstig barnslig känsla i kroppen när ens barn pushar fram en sådär. Jag får lägesrapport och tror jag ligger 4min efter Mirre och 13 efter Stefan. Visserligen tävlar vi alla för Sverige men det är såklart roligt att tampas mot varandra samt den enda referens jag har (som Sala-publiken känner till. 

 

Nu gäller det bara att hitta tempo och nöta på så får vi se hur långt det räcker och om det sen finns nått att spela med. Jag känner dock ganska snabbt att mitt planerade tempo, runt 4:00 - 4:12 inte var att tänka på. Magen knep och orken fanns inte där. Därmed inte sagt att jag kände mig svag. Tvärtom, kände jag mig faktiskt väldigt stark muskulärt. Benen var pigga så dom begränsade mig inte. Vid varvning så fick jag mycket positiva rapporter om att jag tagit ganska mycket på Mirre, men inte lika på Stefan. Roligt vid varvningen var också dagens kommentator Robert Vacchi som kommenterade nått i stil med "här kommer Ahlin inför varvning och han har en lätt fin framåtlutad löpstil. Och vilket fint skägg han har!!!" He he....

Vid 12-13k passerar jag Mirre som tyvärr har det jobbigt. Han är trött muskulärt, men vi pushar varandra att hålla ihop det här nu och njuta av VM. Han fick senare jobbigt med magen vilket sinkade honom ytterligare. 

 

För mig så förändrades inget. I dagens tempo kände jag mig komfortabel och "stark". Efter ca 16-17km kom Ubbe cyklandes och rapporterade och hejade på. Det hjälpte det också!! Kul!!! Fick rapport att Fange låg 30-40 sek före. Kul att han var med!! Kom ifatt honom lite senare och han löper riktig bra. Men det var tydligen bara kortvarigt. Han hade det jobbigt idag och tilldelas dagens tapperhetsmedalj!! Spyor och magproblem under i princip hela loppet. 

 

Inför varvning så lyfts man återigen fram av publiken och de närmaste supportrarna. Fantastiskt.