Tri4Help

Duathlon är min grej "no swim, easy win" brukar jag skämtsamt säga och det blev faktiskt en vinst igår!!! :-) Gött å va tillbaka. Om jag lite på svenskt sätt och lite mer ödmjukt ska "ursäkta" min vinst så var det några starka kort borta tyvärr. 

Hursom, jag kände mig hyfsad förberedd. Cykelförberedelserna kan jag inte klaga på. Löpningen har ju kommit igång, men inte fått till dom här uthållighetspassen i hög fart vilket skulle märkas på tävlingen.

Jag kände redan på uppvärmningen att kroppen inte var med riktigt. Jag har haft 4veckor i rad med mellan 650-700TSS per vecka. 100TSS motsvarar 1timme MAX ansträngning. Och med Max menas just Max. Dessutom kör jag vanligtvis 2veckor hårt med en efterföljande veckas vila. Så, med rätta har jag en återhämtningsvecka där min kropp sällan känns på topp. Mao. Jag kände att det skulle bli jävulskt jobbig. Speciellt som starten inte kom igång och temperaturen steg varje minut från ett redan högt utgångsläge. 45grader visade biltempen efter målgång. 

Jag öppnade i strax under 4tempo, ca 3:50. 2 st hängde på, men jag stressade inte något för det. Jag visste (kände på mig) att jag skulle kunna distansera mig på cykeln lite senare om inte redan lite senare på löpet. 

Jag försökte ignorera den röda lille figuren som satt på axeln skrek åt mig "packa ihop och åk hem till soffan, där är det svalt och skönt". Hmmmm...så skönt det hade varit. Men skam den som ger sig!! T1 flöt på bra. Bytte löparskor mot cykelskorna. På med hjälmen och drack lite sportdryck eftersom jag inte hade något vatten med för cykeln. Ingen kanontid, men gjorde det som behövdes. 

Första löpet avklarat och äntligen dags för cykelbenen att få visa vad dom lärt sig under min sim och löpfrånvaro. Tänkte försöka få ner pulsen lite, men insåg att det var omöjligt att sänka den till nå behaglig nivå i värmen.  Så jag tänkte att jag får helt enkelt pressa mig ändå. Och jag kan ärligt säga att jag försökte. Visserligen ökade jag på ledningen och cyklade fortare än övriga fältet, men det var storstrejk i benen. Så fick sänka ribban från att sätta en bra cykeltid till att bevaka ledningen till sista löpningen. 

Gick mkt smidigt. Inga hinder alls. 

3k är inte långt, men jösses va hårt det var. Den enda njutningen var att jag inte skulle behövs spurta. Såklart så länge jag kunde hålla mig i joggande rörelse framåt, för då borde ingen hinna ifatt. Jag hade nog ca 5-6min till 2&3 som nog hade det lite mer ansträngt mentalt med en oro om spurt.